Heta järnkaminer
Ungdomlig iver – glödheta kaminer!
Föreningen saknade kansli, så medlemsmötena hölls på små kaféer, framför allt vid Alberget 4A, eller om de behövde större lokaler i kaféet Nannylund. Ibland hölls möten i samband med tävlingar (på bilden är från en skidtävling på Skansen 1893). Dom välbesökta mötena hölls månadsvis.
Majoriteten av medlemmarna var tonåringar/unga män från Djurgårdsstaden och Östermalm, som inte alltid hade förmågan att strukturera mötena.
Verksamhetsberättelser från tiden beskriver hur ”diskussionerna fördes med sådan hetta att man måste införa särskilda ordningsregler”. Ändå hände det att mötena slutade i slagsmål.
Vilka var dom heta ämnena?
Vem fick vara medlem?
En av de heta frågorna handlade om medlemskapet. Ursprungligen fick bara ungdomar som bodde på Djurgården bli medlem. När föreningen höll på att gå över styr 1892 öppnades dörren för Östermalmsbor och andra stockholmsungdomar. Det äldre gardet stod bakom ”Djurgårdsbörd” med de yngre ville se klubben växa och vinna tävlingar/matcher.
Som DIF-medlem fick man inte tillhöra någon annan idrottsförening, vilket många gjorde (inte sällan både DIF och AIK). Den nya regeln gjorde att flera medlemmar valde att byta förening, t.ex. bröderna Gunnar och Sigfrid Stenberg. 1898 tog Sigfrid AIK:s första SM-guld (5000m gång).
Under föreningens inledande år tilläts kvinnor inte vara medlemmar. Många medlemmar hade en annan åsikt i frågan.
Avgifter och amatörideal
Inträdet kostade 50 öre, månadsavgiften 10 öre, som för många var det mycket pengar. Skulle man utesluta de som låg efter med avgiften? Här kunde heta diskussioner uppstå och många känslor bubbla upp, eftersom många talade i egen sak eller försvarade en klubbkamrat.
Militärer och yrkesidrottare var utestängda – man fick inte ha tagit emot prispengar. Men några ville se mellan fingrarna för att få in starka namn och öka sina vinstchanser.
Ur hetta kom utveckling
Även om inte alla möten slutade lyckligt är grunden till hettan ett engagemang och en stolthet. De unga medlemmarna var springpojkar, lärlingar och arbetarsöner – men i föreningen fick de vara idrottsmän. Därför var Djurgårdens IF en oas i ett annars hårt liv och betydde allt för många av medlemmarna. Därför stod trätobröderna sida vid sida på träningen och på tävlingsbanan igen utan problem.
Klubben hade förmågan att skapa delaktighet och samhörighet, och när t.ex. Gustaf Tibell eller August Bergman vann tävlingar, så hela klubben kände sig delaktig i framgångarna.
