Höjdhopp utan ansats  (= stillastående höjdhopp) var en självklar del av tävlingsprogrammet i friidrott kring sekelskiftet 1900. Grenen var en officiell SM-gren och en del av OS fram till mitten av 1900-talet. Grenen utfördes både inomhus och utomhus. Grenen hade sin bakgrund i militär träning och Ling-gymnastik.

Hopparen inleder hoppet stillastående med båda fötter i marken. Båda fötterna ska alltså vara i kontakt med marken och ingen ansats och ingen förflyttning i sidled är tillåten. Knäböj och armpendel är tillåten, men själva kraften måste komma ur explosivitet från stillastående. Hopparen hade tre försök på varje höjd. I övrigt var reglerna dem samma som ”vanligt höjdhopp”.

Längdhopp utan ansats  (= stillastående längdhopp) utförs från en fast och upphöjd avstampsplanka, som inte får vara fjädrande.

Utomhus kunde plankan kan vara en enkel bräda som förankrats i marken, ofta vitmålad för tydlig synbarhet.

Inomhus, användes en upphöjd och fast installerad avstampsplanka. Plankan förankrades i marken eller golvet (oftast mot en vägg inomhus) och var byggd för att vara stadig och tydlig för hopparen. Den vara minst 7 cm hög, minst 30 cm bred och minst 50 cm lång. 

Hopparen ställer sig med båda fötterna parallellt på plankan. Man fick ha tårna framför plankan, men om foten rör marken framför är hoppet som ogiltigt.

Hopprörelsen inleds genom att hopparen svingar armarna och böjer benen djupt, innan denne trycker framåt i ett jämfotahopp. Landningen ska alltid ske på båda fötterna samtidigt (i sand/mjuk matta).

Grenhopp sker över en på längden ställd bygelhäst. På bygelhästen placerades s.k. "mumrikar" (tagelstoppade kuddar av segelduk) som hopparen skulle ta sig över. När en höjd har klarats placeras ytterligare en mumrik ovanpå de tidigare. Förutom de översta spändes övriga mumrikarna fast i bygelhästen. Ansatsens längd var valfri.

Hästen ska vara mellan 165 och 180 centimeter lång och ca 145 cm hög. De två tvärgående sadelbommarna hade ett avstånd från hästens mitt av 25–30 centimeter. 

Mumrikarna, som placeras mellan sadelbommarna, skulle vara så tunga att de inte föll av vid en eventuell kontakt med bygelhästen i hoppet.

Hoppet går till så att hopparen tar ett kraftigt anlopp, gör ett hårt avstamp med båda fötterna samtidigt, 1–1,5 meter från hästen, och trycker ifrån med händerna mot bakre delen av hästen samtidigt som han kraftigt sträcker armarna, varigenom kroppen kastas uppåt och framåt över hästen och mumrikarna. Benen säras efter avstampet.

Det gymnastiska grenhoppet är mer formbundet än det inom friidrott. Om det utförs utan mumrikar hålls kroppen under själva hoppet över hästen ungefär i lodplanet, med händerna ledigt efter sidan. Inom friidrotten skjuts höfterna uppåt, så att bålen vid passerandet av mumrikarna ligger ungefär vågrät. Det kan därför inträffa att mumrikarna rivs med pannan eller näsan.

För att ett tävlingshopp ska vara giltigt får kroppen vid passerandet av mumrikarna inte luta märkbart åt någon sida, och benen ska ha samma vinkel från kroppens lodlinje.

Varje hoppare hade tre försök på varje höjd. Ett hopp räknas som giltigt när mumrikarna ligger kvar, och som misslyckat om den tävlande river någon mumrik eller tar dessa med sned kroppsställning. Hopparen fick inte heller vidröra bygelhästen efter det att mumrikarna passerats.

Mellanhopp var fr.a. en svensk friidrottsgren (ursprung i Ling-gymnastiken) där man hoppar över en bygelhäst och var en blandning av längdhopp och gymnastik. Bygelhästens standardhöjd var 135 cm, ansatslängden var fri.

Hopparen tog oftast första avstampet ca 2 m före hästen. Andra avstampet sker med händerna på bygelhästens ovansida. Hopparen ”svävar” över hästen med fötterna under kroppen, och landar på matta eller fri yta (t.ex. en sandgrop).  Längden mäts från hästens mittlinje till nedslagsmärket så som i längdhopp. Hopparna hade tre försök.

Det första svenska rekordet mätte 3,89m och innehades av Carl Silfverstrand Djurgårdens IF (1907).

Slungboll hade sitt ursprung i Ling-gymnastiken och inspirerades av antikens kastgrenar. Den blev officiell tävlingsgren på SM från 1913 och fanns kvar på programmet fram till 1960-talet, främst som ungdomsgren efter 1930-talet.

Slungbollen var en läderboll som vägde ca 1 kg med fastsydd lina (ca 1 m lång) och kastet utgick från en kastsektor (cirkel). Kastaren svingade bollen i linan, inte bollen och kastet utfördes med en arm.

Linan var konstruerad så att den lösgjordes automatiskt när kastaren öppnade handen – bollen släpptes fritt, medan linan stannade i handen. Med hjälp av linan och rotationen byggde man upp centrifugalkraft på samma sätt som man gör i släggkastning. Kraftöverföring och timing avgjorde kastets längd snarare än råstyrka. Linan gav alltså hävarm, fart och kontroll. Längden mättes från kastsektorn till nedslagsmärket i dagens kastgrenar.

Svenska rekordet för herrar är 80,14 m (Lennart Westermark 1949) och för damer 52,98 m (Gunnel Olsson 1951).