KASTGRENAR FRÅN FÖRR...

Slungboll - den bortglömda kastgrenen - var en av de mest karaktäristiska kastgrenarna inom den tidiga svenska friidrotten, och hade sin storhetstid från 1890-talet till 1930-talet. Grenen påminde i utförande om spjutkastning, men med en boll fäst i en lina som kastaren svingade och slungade iväg med full kraft.

Den användes både som tävlingsgren, som styrke- och teknikövning i skolor, och inom militär träning – och hade länge en självklar plats i DIF:s tävlingsprogram.

Ursprung och syfte

Slungbollen har sina rötter i gymnastikens och militäridrottens kastövningar från slutet av 1800-talet. Grenen introducerades i Sverige av gymnastiklärare utbildade vid GCI (Gymnastiska Centralinstitutet) och togs tidigt upp av idrottsföreningarna som ett mellanting mellan kula, spjut och viktkastning.

Den betraktades som ett prov på koordination, kraft, timing och balans – egenskaper som passade väl in i den tidiga idrottsrörelsens syn på fysisk fostran.

Regler och genomförande

Reglerna varierade något mellan olika tävlingar, men den officiella versionen – enligt Svenska Idrottsförbundets reglemente 1906 – löd i huvudsak så här:

1. Redskapet bestod av en läder- eller tygboll (liknande en liten medicinboll) med en lina av hampa eller läderrem fäst i bollen. Linan var 1 meter lång och greppet hölls i remmens ände.

2. Vikten på bollen var 1 kg för herrar och 500 g för damer (dock varierade det mellan 0,8 och 1,5 kg). 

3. Kastet utfördes från en rektangulär plan yta, och mätningen skedde i kastets längdriktning.

4. Kastaren fick svinga bollen i en eller flera cirklar över eller vid sidan av kroppen innan den släpptes.

5. Tre försök gavs per tävlande, det längsta giltiga kastet räknades.

6. Bollen måste lämna handen genom släpp, inte genom att kastaren följde med eller tappade greppet.

Tekniken liknade i viss mån dagens slägga, men med kortare lina och lättare boll, vilket gjorde rörelsen snabbare och mer explosiv. Kastet avslutades ofta med ett steg framåt, och publikbilder från sekelskiftet visar ofta kastarna i elegant ställning med linan sträckt som en pisksnärt.

Slungboll i svenska mästerskap

Slungboll var officiell SM-gren för herrar 1910–1916, och förekom därefter som distrikts- och skolmästerskap samt vid idrottsfester. Damer tävlade i grenen i kvinnliga SM från 1927 till 1942, ofta med imponerande resultat (50–60m).

De bästa manliga resultaten under 1910-talet låg på 80–90m, vilket i praktiken innebar kastlängder jämförbara med spjut. Svenskt rekord kring 1915 var omkring 95m (troligtvis Oskar Kristensson, IFK Göteborg).

Vid skol-SM i Stockholm 1929 kastade en elev från Högre Latin 97,8 meter med 1 kg boll – ett resultat som än i dag räknas som ett av de längsta dokumenterade i Sverige. Som jämförelse låg OS-rekordet i spjut samma år på 72 meter – vilket visar hur effektiv slungbollens rörelse kunde vara.

Djurgårdens IF och slungbollen

Djurgårdens IF hade flera skickliga slungbollskastare under 1900-talets första decennier. Grenen var populär inom klubben eftersom den tränade teknik och styrka för både kula och spjut, och var lätt att arrangera även på trånga ytor.

Några av de mest namnkunniga Djurgårdarna var:

• Gustaf Fredrik Söderström – bland de första att tävla i grenen kring sekelskiftet 1900; känd för sin kraftfulla teknik och balans.

• Karl Gustaf Staaf – deltog i flera kastgrenar inklusive slungboll; omnämns i DIF 25 år som ”en av klubbens skickligaste allroundkastare”.

• Ernst Nilsson och Algot Nilsson – tävlade i slungboll under 1910-talet vid klubbmästerskap och distriktsmästerskap i Stockholm, med kast runt 75–80 meter.

• Elsa Pettersson – en av de första kvinnliga friidrottarna i DIF, aktiv på 1920-talet; ska ha kastat över 45m med 500g boll – en mycket stark notering för tiden.

Samtida bedömning och eftermäle

Slungbollen var länge uppskattad som ”idrottens mest harmoniska kast”, eftersom den krävde både teknik, rytm och styrka snarare än ren muskelkraft.

Men i takt med att friidrotten standardiserades internationellt under 1920-talet ansågs grenen för svår att mäta och jämföra mellan länder. Den försvann därför ur SM-programmet och fick i stället leva kvar i skolor, militärövningar och klubbmästerskap.

I Djurgårdaren 1931 beskrevs slungbollen som ”ett vackert och taktfullt prov på kraftens rytm” – en formulering som fångar den estetik som präglade den tidiga friidrotten.

Även efter att den försvann ur officiella tävlingar fortsatte Djurgårdens friidrottare att använda slungbollen i träning för att utveckla rotation, balans och timing – egenskaper som sedan fördes vidare till moderna kastgrenar som diskus och slägga.

Under det tidiga 1900-talet utvecklades i Sverige och Finland en grupp unika friidrottsgrenar där kastaren skulle använda båda händerna – en gång med höger hand och en gång med vänster hand. Resultatet blev summan av de två längsta kasten, ett med vardera hand. Grenarna kallades kula bägge händer, diskus bägge händer och spjut bägge händer, och betraktades som de mest fulländade proven på kastarens allsidighet, styrka och teknik.

Idé och bakgrund

De båda-händerna-grenarna växte fram ur den nordiska idrottsfilosofin kring sekelskiftet 1900. Inom Ling-gymnastiken och den tidiga militära träningen betonades symmetri och kroppslig balans – kroppen skulle vara stark och smidig på båda sidor. Att en kastare kunde prestera nästan lika bra med höger som vänster hand ansågs visa verklig idrottslig harmoni. Notera att endast män tävlade i kast med bägge händerna

Svenska Idrottsförbundets regelbok från 1908 beskriver grenarna som ”ett sant prov på styrka, teknik och kroppens jämvikt”, och under 1910-talet hade de en självklar plats i både svenska och nordiska mästerskap.

Reglerna var likartade för samtliga tre kastgrenar:

1. Tre försök per hand (höger och vänster).
2. Endast det längsta giltiga kastet per hand räknades.
3. Slutresultatet blev summan av de två längsta kasten*.
4. Vanliga regler för övertramp, ring, ansats och mätning gällde.
5. Resultatet angavs i meter och centimeter som en totalsumma.

*om man kastade 20,10m med höger och 10,20m med vänster fick ett totalresultat på 30,30m.

Tävlingar och tidsperiod

Kast med båda händerna infördes som officiella SM-grenar för herrar 1906 och fanns kvar till 1917. Därefter togs de bort ur mästerskapsprogrammet när Internationella friidrottsförbundet (IAAF) standardiserade grenarna till enhandstävlingar.

Grenarna var särskilt populära i Sverige, Finland och Norge, där de även ingick i de nordiska spelen och många distriktsmästerskap. De användes ofta i fem- och tiokamper för att mäta totalstyrka och teknik, och i vissa klubbmästerskap levde de kvar långt in på 1930-talet. DIF tillhörde de främsta svenska klubbarna inom kastningens båda-händerna-grenar.

Föreningen hade flera SM-medaljörer och stilbildare:

Gustaf Fredrik Söderström – svensk mästare i både kula bägge händer (1897–1898) och diskus bägge händer. Han var känd för sin kraftfulla men harmoniska teknik och blev också olympisk guldmedaljör i dragkamp 1900.

Karl Gustaf Staaf – mångkampare och en av Djurgårdens främsta allroundidrottare; tävlade i alla tre båda-händerna-grenar med totalsummor som motsvarade svensk elitnivå (ca 60–70 m i diskus, 20–22 m i kula, 90–100 m i spjut).

Ernst Nilsson – klubbmästare i både diskus och spjut bägge händer under 1910-talet, ofta med resultat bland de tio bästa i landet.

Algot Nilsson – aktiv i spjut bägge händer (1910–1914) med totaler över 90 m, nära SM-medalj.

I jubiléumstidningen DIF 25 år (1916) beskrivs DIF:s kastare som ”bland de främsta i riket även i den nya, svårare tvåhandskastningen”, vilket vittnar om sektionens styrka.

Sverigeelit under 1910-talet, höger + vänster (världselit)

• Kula ca 21–23m (ca 24-25m)
• Diskus ca 60–70m (ca 75–80m)
• Spjut ca 95–105m (ca 110–115m)

Skillnaden mellan höger och vänster hand var hos de bästa kastarna ofta mindre än 10 %, vilket visar hur medvetet man tränade liksidighet.

Eftermäle

När båda-händerna-grenarna försvann ur SM-programmet 1918 och ur de internationella reglerna 1920, gick friidrotten in i en mer specialiserad era – med fokus på fart, kraft och precision. Men grenarna levde kvar i skolor, militäridrott och klubbtävlingar, särskilt i Stockholm, Göteborg och Helsingfors.

I medlemstidningen Djurgårdaren 1931 kallades de ”ett sällsamt prov på styrka och behärskning – där kastaren måste vara både atlet och konstnär”. För DIF var grenarna symboler för klubbens tidiga ideal: mångsidighet, teknik, disciplin och kroppslig balans. De båda-händerna-grenarna lade också grunden till föreningens starka kastartradition och framstående förebilder.

Introducerades i tävlingsform på 1890-talet, som en ren styrkegren – skild från släggkastningen. Redskapet var ett 25-kilos järnklot, ofta klockformat, med fast handtag, utan lina.

Grenen fanns på flera tidiga SM-program (fram till ca 1908).

Mätningen skedde i meter och centimeter, kast från markerad cirkel, oftast med båda fötterna kvar inom ringen.