1900

År 1900 hade DIF över 200 medlemmar, hade flera framgångar på SM.  Djurgårdens IF var nu en av landets mest ambitiösa och lovande idrottsföreningar.

Friidrotten hade redan från start en central ställning i föreningen och föreningens ordförande 1899–1900, Oscar Rylanders hjärta klappade för friidrott (gångare och medeldistanslöpare under 1890-talet) och tog själv ansvaret för ”Avdelningen för Allmänidrott”. När Gustaf Andersson tog över som ordförande vid årsmötet 1900 utsågs han kastaren Carl Jahnzon som ansvarig.

år 1900 var inget undantag: K.G. Staaf vann SM-guld i stavhopp och flera fina resultat i mångkamp. Oscar Nordström vann SM-guld i höjdhopp, och gångaren Ernst Ekberg tog vann SM-guld på 5000 meter gång. Flera av dessa atleter var aktiva i mer än en sport i föreningen, bl.a. tävlade K.G. Staaf i dragkamp. Ekberg var aktiv i gång långt in på 1910-talet och Jahnzon blev en av klubbens mest kända kastare. Det finns inga dokumenterade tävlingsresultat för kvinnor år 1900. Kvinnorna var främst aktiva inom gymnastiken. Frågan om att öppna fler grenar för kvinnor började diskuteras redan i slutet av 1890-talet.

DIF stod som arrangör/medarrangör vid flera tävlingar i Stockholm. Därtill anordnade klubbmästerskap, ofta med humor och improvisation inslagna i programmet – till exempel sparkstöttingsåkning eller dragkamp som publikfavoriter. Klubbens engagemang i Stockholms Idrottsförbund förstärkte också dess inflytande i stadens idrottsliv.

Friidrottarna tränade under mycket enkla förhållanden på Ladugårdsgärde, där man fick samsas med både militärövningar och picknickande stockholmare. I föreningen levde en stark kamratanda: flera av de aktiva var arbetare eller hantverkare från Östermalm och Djurgårdsstaden, och det sades ofta att DIF inte bara fostrade idrottsmän, utan också livslånga vänskapsband.