1897

År 1897 blev ett genombrottsår för Djurgårdens IF:s friidrottssektion. Efter några år av uppbyggnad och egna arrangemang tog föreningen nu klivet in i den organiserade svenska idrotten. Det var första gången som Djurgårdare ställde upp i de officiella Svenska Mästerskapen, ”Stora SM” i Göteborg den 4–5 september. 

Från lokalt till nationellt

Hittills hade DIF tävlat främst i Stockholm och i interna mästerskap, men med SM-debuten blev det tydligt att man nu på allvar ville mäta sig med landets bästa. Klubben hade nu etablerat en bred friidrottssektion med löpare, hoppare, gångare och kastare.

Medlemsantalet fortsatte att växa, och man fick stor uppmärksamhet för sina prestationer i medierna i Stockholm och nationellt. DIF fortsatte samtidigt att vara en pålitlig arrangör av tävlingar i Stockholm.

Stark organisation förenad under skölden

Klubbmärket, som infördes 1896, bars nu konsekvent av på sina tävlingsdräkterna. Organiserade träningar och tävlingar gjorde det enklare för nya medlemmar att börja och höjde kvaliteten på verksamheten för alla.

Starka namn och förebilder 1897

John Giske (aktiv 1893–1897) var en allroundlöpare och klubbmästare i flera grenar. Han tävlade på både korta och medellånga distanser och gjorde bl.a. 4.50 på 1500 meter under året Fritz Ljungberg och Karl Axel Pettersson var klubbens främste hoppare. I gång var Oscar Rylander (f. ca 1874) och Sigfrid Stenberg ledande.

===

1898

Under året antogs SIF:s stadgar, som DIF kunde stå bakom och medlemskap beviljades. DIF och många andra föreningar utträdde ur SGIF, som omorganiserades till Svenska Gymnastikförbundet. För DIF var detta ett viktigt internt ställningstagande, dvs. att ställa sig bakom den moderna friidrotten (inte vara en slav under gymnastikens formella ramar). En annan viktig orsak var troligen ett erbjudande om att få arrangera SM samma år.

DIF var en drivande kraft bakom bildandet av Stockholms Idrottsförbund vilket förstärkte DIF:s ställning som en av de ledande föreningarna i huvudstaden.

Värdskap för Svenska Mästerskapen i friidrott 1898

Årets stora händelse var det gemensamma värdskap med Stockholms Atletförening (SAF) för ”Stora SM”. DIF kunde nu visa upp både starka aktiva (fem medaljer varav två guld) och hade förmågan att arrangera stora evenemang. Värdskapet gav också större synlighet och möjligheten att rekrytera fler medlemmar.

Vid sidan av SM arrangerade DIF dessutom ett antal interna och lokala tävlingar, bl.a. flera klubbmästerskap i löpning, hopp och kast under våren och hösten.

Ekonomiska bekymmer

SM-arrangemanget blev sportsligt lyckat men ekonomiskt ett bakslag. Dåligt väder gjorde att publiken uteblev och föreningen gick back. Ekonomin inledde diskussionen om att dela in idrotterna i sektioner, men detta dröjde till början av 1900-talet innan det förverkligades. För att lösa situationen anordnades tombolor, paketauktioner och fester under året, som täckte en del av underskottet. Även om antalet medlemmar ökade till 104 st så framgår det i årsberättelsen att över 360 kr i medlemsavgifter inte betalats i tid.

SM-medaljörer 1898

===

1899

Efter det arbetsamma 1898, med både SM-arrangemang och ekonomiska bekymmer, blev 1899 ett år då DIF började växa in i rollen som en etablerad friidrottsklubb. Antalet aktiva var större än någonsin och klubben fick en tydligare struktur. Samtidigt hölls liv i idéerna om förtjänstmedalj, belöningar och trygghetssystem för medlemmarna.

Medlemsantalet fortsatte växa, över 120 medlemmar vid årets slut. Styrelsearbetet var nu strukturerat, med protokoll, utskott och tydliga regler. Fester, lotterier och tombolor var viktiga inkomstkällor.

Olyckskassan – Sveriges första idrottsförsäkring?

Det första förslaget om en olyckskassa hade kommit från Oscar Rylander under 1898 och bereddes under 1899. Tanken var att skapa en slags kollektiv försäkring för aktiva som skadade sig under träning eller tävling. Idrott var enligt Rylander farligt och en skada kunde innebära att en ung arbetare förlorade sin försörjning. Fall i hoppgrenar, spjut i benet, brutna armar i dragkamp, osv. förekom.

Förslaget var att ta ut en liten extra avgift på medlemsavgiften till sjukdagar eller läkarbesök. Kassan skulle förvaltas av styrelsen och ansökningar skulle prövas på ett medlemsmöte. Kassan fick aldrig någon fast form, utan istället löste man det genom insamlingar till förmån för den skadade medlemmen. Det var embryot till det som blev idrottsförsäkringar i Sverige och ett kvitto på den omtanke som karaktäriserar DIF redan sedan start.

Framstående idrottsprofiler 1899

Gångaren Ernst Ekberg slog igenom och hopparen Theodor Andersson anslöt från Göteborg. Theodor var en duktig hoppare och vann ett SM-silver som Djurgårdare. Han var en skicklig tekniktränare i hoppgrenar, men är mest känd som DIF:s första fotbollstränare. Fritz Ljungberg och K.A. Pettersson, Gustaf Söderström samt August Bergman var fortsatt stjärnor i klubben.